Jag sitter här och ska försöka Vi har talat om delpersonligheter. Alltså de delar av ens personlighet som en gång i tiden varit eller som fortfarande är; ett försvar. I mitt fall har jag mött en liten version av mig som envist och förtvivlat hävdar "kan själv, kan själv, kan själv"
Och ja, jag kan själv. Jag Kan Själv så till den grad att jag inte heller släpper in andra, och därmed gör mig själv ensam. Och min ensamhet älskar jag, fast ibland förbannar jag dess avigsida.
Jag har också fått objektifierat sorg, den kom till mig som en stort svart mörker i form av ett kattöga. För mig kändes det helt konstigt med formen och jag chockades lite av kraften i dess påverkan på mig. Jag är annars väl bekant med min sorg, till och med lite för bekant. I de situationer när jag borde bli arg så står det istället två fontäner ur ögonen och det är ju inte alltid så fördelaktigt.
Som vanligt lägger sig nerverna utanpå efter de här dagarna och jag går hem med en känsla av sårbarhet. Men det infinner sig också en särskild sorts lugn. Träden blir lite grönare. Jag kan se själva luften. Det är som att dra upp kontrasten en aning på omvärlden i min bildbehandling. Jag ser mig om med mer nyfikenhet på min omgivning. För världen blev just lite vackrare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar