Bokrecension

Tänkte dela med mig av min recension på en bok ur vår kurslitteratur:
Alice Miller, Det självutplånande barnet.

Ur anteckningsboken:
24 juni: Jag packar ned boken för att ta itu med den på semestern.

2 juli: Denna bok är tung. Jag kan endast smälta den i små avsnitt. Jag måste mobilisera energi och kanske lite mod därtill för att kunna ta upp den och för att kunna följa Millers tankegångar på ett rättvist sätt.

I min utgåva från 1989 finns Alice Millers insikter sammanfattade i tjugo punkter på insidan av pärmarna och det är dessa boken handlar om. Boken har börjat med det som vi talat om och tittat på i utbildningen; att vi som barn anpassat oss efter rådande omständigheter, i de flesta fall till synes normala och lyckliga uppväxter. Men ingen förälder kan alltid se och förstå sitt barn i varje ögonblick. En förälder kan endast visa inlevelse i den grad som han eller hon själv har frigjort sig från sin egen barndom. Därför har vi alla en sorg inom oss, i större eller mindre omfång. Beroende på detta omfång har vi också utplånat oss själva i vår anpassning till omgivningen. Miller beskriver det i ett avsnitt som en kammare, mer eller mindre dold, fylld av rekvisita från barndomens skådespel.

Som äldre har vi möjligheten att läka oss och hitta tillbaka till det som en gång var vi. Här känner jag själv att det är först på senare år som jag börjat bli mig själv lik, och jag börjar vila och trivas i den personligheten. Jag har börjat känna mig hemma i min kammare och önskar att flera hade modet och viljan att utforska sina.

9 juli: Boken handlar nu om narcissism. Vad är det? Det har en negativ klang ibland, säkerligen för att vi bor i Jante(fjante)landet Sverige. Det syftar till historien om Narkissos, som i vattnets spegel blev kär i sig själv, kort sammanfattat. Och kär i sig själv, det är ju oerhört egoistiskt. I Jantelagen finns det paragrafer mot egoism som tragiskt nog inte gör skillnad på egoism och egoism.

En sund egoism är att känna och uttrycka sina gränser, att lyssna på, respektera och älska sig själv. Hur ska vi annars kunna vara allt detta mot någon annan? Detta i sig kräver självutveckling av de allra flesta för det är i dessa egenskaper det speglas huruvida vi lärt oss det från början eller om det är något vi fått kämpa för, eller i värsta fall inte behärskar. Det är genom narcissism, speglingen i oss själva eller andra som vi finner oss själva.

Återigen, från början stod våra föräldrar för denna spegling. Jag måste här låna lite ur boken och förbättra beskrivningen "Modern betraktar babyn, som hon håller i sina armar, babyn betraktar moderns ansikte och finner däri sig själv...förutsatt att modern verkligen betraktar denna unika, hjälplösa lilla varelse och inte projicerar sina egna förväntningar, rädslor och planer för dess räkning. I det sistnämnda fallet finner barnet i moderns ansikte inte sig självt, utan moderns själv. Barnet blir utan spegel och kommer under hela sitt liv kanske förgäves att söka en sådan."

25 juli: Denna spegellösa tillvaro tar sig i vuxen ålder uttryck i antingen "grandios hållning" dvs. förnekande eller depression. Vi kan betrakta depressionen som en signal om att vi förlorat självet. Depression för oss i kontakt med de sår som en gång uppstod. Men verklig läkning kan endast ske genom sorg över det som uteblev vid den avgörande tidpunkten.

14 augusti: Millers bok sätter ord och analys på svårdefinierade händelser, det som sker med och runt oss, det som jag alltid iakttagit och varit intresserad av men har svårt att formulera själv. Boken är som sagt tung, men den skulle verkligen behöva läsas av alla och alldeles särskilt av alla som är eller är i stånd att bli föräldrar.