Jag är igång

Denna vecka har bland annat innehållit ett möte på F&S för oss som ska bli funkisar där och 20 glada tjejer samlades på kontoret. Inte bara vi barnvakter alltså, utan också passvärdar och receptionister. Vi fick genomgång av F&S filosofi, värdegrund och organisation. Sedan hur man lägger tryck och stödförband ifall vi nån gång är närmast ett snedtramp i lokalerna. Till sist en peppinggenomgång, hur behålla motivation de dagar när uppdraget känns mindre skoj. Sist men inte minst, en stor dag för Purpur; lösa funkis/träningkortet!

Redan dagen därpå utnyttjade jag detta kort och gick på spinnpass med A, 45 minuter. Och nu verkar det som att polletten har trillat ner för mig. Från att ha varit en riktig anti och haft tusen mer eller mindre fåniga anledningar till all form av motion. Jag måste bara berätta några:
-det är ju jobbigt
-man kan börja svettas
-jag hatar att svettas
-jag blir jätteröd i ansiktet vid ansträngning
-jag har inga hippa träningskläder
-tänk om folk tittar på mig
-tänk om jag möter nån jobbig människa
-tänk om jag gör fel
-hålla på att fjanta runt, fnys
-det kan ju inte vara roligt
-jag har inte tid
-skulle aldrig falla mig in
-det är inte lönt
-människan kan inte vara gjord för det där
-fan vad stressigt
-jobbigt att byta om
-vad är grejen?
-vilka idioter alltså, herregud hur orkar dom?

Hahaha. Det där har jag gått runt och tänkt senaste åren.
Men nu har jag äntligen gjort en koppling och fått feeling. Faktumet med välbefinnande i både kropp och själ har jag inte börjat fatta på riktigt förrän nu. Man kan väl säga att jag koncentrerat mig på det sista och inte haft utrymme för annat. Annars har jag också haft det väldigt lätt i livet tidigare, som liten kunde jag smälla i mig vad som helst och ändå må bra. Kroppen har haft sin mest kvalitativa period och jag har varit nöjd med den utan att träna. Men långsamt gör ändå åldern sitt. Jag kan tex. inte supa skallen av mig längre och komma undan lindrigt med det. Jag kan inte leva på nudlar, glass och rostebröd. Och jag kan inte längre vara inaktiv utan att få ryggskott och nackspärr.

Har väl helt enkelt inte varit redo förrän nu. Kroppen säger sitt och det ligger också nya utmaningar för sinnet i detta. Det händer något hela tiden.