Inte fått så mycket kommentarer på FB och tjejen på AF var ok, men också full av inövad charmkurs. Imponerar inte på mig tyvärr. 0-0 till Arbetsförmedlingen respektive Facebook. Det är som med allting annat, jag fixar det själv. Nog om det, nu har jag nått mycket mer intressant att berätta.
Idag var det etapp 5 på kursen, jippi!!
Och jag startade dagen med att bryta ihop.
Vi talar alltid lite om vad vi upplevt sen förra gången och jag var tredje person ut. Under tiden de första två berättade om sitt kände jag hur jag satt och arbetade upp mig i nervositet och ångest. Att ta plats och finnas till är inte vad jag är uppfostrad till och det blev tydligt för mig att jag på något vis ville delge gruppen hur jag kände.
Så först berättade jag om de fina samtal jag och E haft senaste tiden, hur min ledighet har gjort mig annorlunda medveten och hur bra det känns. Och sen tappade jag kontrollen litegrann, det blev inte alls som jag tänkt mig, det där.. Jag skulle ju bara säga att det var lite nervöst att dela med sig så personligt till andra människor men plötsligt exploderade tårkanalerna och jag fann mig själv tutandes att "jag är livrädd nu", för att ta plats i gruppen. Blev väldigt överrumplad av mig själv där, jag fick servettkartongen och sedan samla mig lite och sen kunde jag berätta lite mer hur jag hade börjat panika redan innan det blev min tur. Vår lärare frågade om jag kunde härleda känslan till en viss händelse men det kunde jag inte riktigt då. Precis när det hände skämdes jag men det var också skönt att få hål på spänningen och faktum var att flera sedan bekräftade att de kände likadant och att jag var stark som vågade ta upp det.
Jag ser ett tydligt samband nu i efterhand när jag skriver om det och tidigare idag stirrade jag mig blind på att jag skulle ha fått denna rädslan just i grupp. Men det blir tydligare och tydligare för varje ord jag knattrar nu att det är precis samma sak igen som gör sig påmind. Jag har inte fått finnas som barn och därför har jag gjort mig osynlig. Det har tagit mig flera år att tillåta mig att finnas i de förhållanden jag haft och det finns fortfarande rester kvar att jobba med i det jag har. Men detta är första gången jag ska finnas i en grupp av människor, för här krävs det att jag är med på riktigt. Jag kan inte glida till utkanterna som jag gärna gör av vana och av rädsla i större sällskap här. Och det gick visst upp för mig idag. Har verkligen fått mig en mental dialys. Och jag är svintrött nu.
Eftermiddagen ägnades åt regressioner. Nytt moment var att gå in med ett problemfokus och försöka hitta känslor och händelser som hindrar i nuet. Jag var terapeut idag och det gick bra, kändes lite svårt att veta hur mycket man kan pressa personen som är klient, men jag gick på känsla och vi fick fram en hel del viktig information och ett beslut som utgör grund för vilka val hon gör idag.
På det hela taget tror jag det varit en lärorik och tuff dag för oss alla. Jag känner ingen som helst tvekan för att fortsätta med kursen och framförallt så känner jag sanning och ödmjukhet. När jag cyklade hem ikväll med "La Sonadora" av Enya i lurarna så var sinnet fyllt av vibrerande liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar