Monster

Jag planterade som sagt tre hyacintlökar. I en av krukorna planterade jag även en julblomma. Är inte de giftiga?

Hur som helst har vi ikväll kommit hem från Mariestad. Allt har gått bra. Jag som för bara drygt en månad sedan varit på farmors begravning noterade att prästen idag drog samma ämne i talet som då; alla som sett Ronja Rövardotter känner till den starka scen när Skalleper dör och Mattis skriker ut sin sorg i Mattisborgen.
-"Han fattas mig! Han fattas mig så det skär i bröstet". Och så är det ju. Vi kan alla känna igen oss i det. Jag kan Börje Ahlstedhts repliker och jag minns varenda snyftning, klipp och känsla. Och jag anser det vara en av de bästa filmer som gjorts. Men nu var det inte dagen att avhandla Lindgrens storhet.

Vad jag vill komma till: Är det inte lite konstigt? Att två präster samma höst gör samma liknelse från en viss film för de anhöriga? För mig är det som att Sveriges förenade prästkår har ett kvartalsmagasin där det står vad de ska ha för tema på sina begravningstal de närmsta tre månaderna. Är det så? Tål nästan lite granskning.

Nu är vi hemma och kisen kom måttligt road och mötte oss i hallen, fortfarande med kudden i hela huvudet (= se jäkligt nyvaken ut, för att förtydliga). Vi har sett nya På spåret och lite av Idol. Som vanligt kom katt och låg på mig ett tag i soffan men hoppade sedan upp på skänken. Så ska det tuggas på något. I det här fallet stod då nämnda hyacintlöken och julblomman lämpligt till och jag gick fram och hötte med fingret, sade "Nej!" Han lade skamset öronen bakåt och kisade lite mot mig. Jag gick och satte mig igen. Iakttog. Jodå. Närmande och luktande igen. Tog en penna. Han började tugga. Pennan flög in i väggen bakom honom och jag fick till ett ryt med sådan avgrundsstämma från helvetet att tom. min man blev livrädd.

Nu är jag hes.
Men blomfan är orörd.