Möte med K

Den 14 januari 1998 var en helt vanlig dag på sista vårterminen i gymnasiet. Vi treor hade uppgifter upp över öronen och stressen kändes redan då, i början av året. Jag satt i den stora målarsalen själv, ingen annan var där då, jag skulle arbeta lite på min skulptur "Ensamhet" innan lektionerna började. Så blev det inte. Plötsligt krympte rummet och jag började hyperventilera. Blev väldigt rädd men kunde till slut samla mig och ställa lera och verktyg på sina platser.

Jag gick till sjuksyster och när hon släppte in mig sade jag att jag inte tänkte lämna hennes rum förrän jag fick prata med någon. Hon ringde på skolkuratorn och jag fick gå med en gång. In i en sidogång från expeditionen låg ett litet väntrum. Efter en stund öppnades dörren och jag fick träffa K för första gången. Det var min första terapistund hos henne och nu många år senare har jag i min bokhylla en pärm full av handskrivna A4-sidor, det är alla hennes anteckningar från våra möten.

När vi började den där första dagen var det inte särskilt mycket bevänt med mig, jag var ung, otrygg, ganska arg och väldigt ledsen på hela livet. Idag är jag en stor och stabil tjej som känner trygghet och är i harmoni för det allra mesta. Jag kan säga nej, sätta gränser och hantera kriser. Vågar ta för mig och jag är glad. I den utvecklingen har K varit mitt stora stöd, hon har ställt de där jobbiga frågorna, hon har knuffat mig rakt ut i det jag varit rädd för och hon har trasslat ut mig när jag varit för insnärjd i tankebanor. Hon är en av de få som verkligen vet hur svart och vit jag var då/är nu.

Idag fikade jag med K på stadsbiblioteket, vi ses nån gång ibland och uppdaterar varandra om vad som händer i livet. Vi läser gärna böcker om personlig utveckling som vi diskuterar och vi hittade ännu en gemensam nämnare idag; LCHF! Hon kör också på det, mår fint och har gått ner 7 kg.