Mörker

Ligger på rygg på golvet, benen i 90 grader på soffbordet. Min man hämtar kuddar och täcken, lägger sig bredvid mig på golvet och håller om mig. Jag flyter genom lager av desperation och litenhet, mörker och vansinne. Tårar strilar över tinningarna, rinner genom håret och ner i nacken. Regnet utanför kastas så hårt mot marken att den ser suddig ut och det är en liten tröst att vädret inte hånar mig med solsken och värme just idag. Tittar på taket och väggarna, ljuset från kontorslampan gör vårt vita rum gyllengult och från fönstret sveper regnfärgerna från andra hållet i blått, grått. Mina tavlor på väggarna upptäcks på nytt och jag minns varje penselstråk, mitt yngre jag när jag skapade dem. Jag ser och reflekterar med tvättade ögon, det börjar klia i min konstnärssjäl att få riva ned det på duk. Smärtan försvinner nästan helt när ryggen får vila tätt mot golvet såhär men jag vet att minsta rörelse sveper röda sjok framför ögonen. Jag ber och blir hörd. Hjälplös och frustrerad kan jag inte göra något, förutom att se, tänka och känna. Dessa egenskaper som är självklara i vanliga fall blir skärpta nu och trots att jag inte önskar någon ryggskott så känner jag ändå ödmjukhet för att jag får öppnas upp såhär, känna själva livspulsen. Det riktiga och sanna bara vara föder kreativitet. Jag är i kontakt. Närvarande.

Dagens bild: Min tavla "Blå spökfamiljen" från 1999.