Recension

”Att återerövra sitt liv” av Jean Jenson.

Den närmare beskrivningen av boken ”hur man med hjälp av regressionsterapi kan övervinna följderna av en svår barndom” kan jag tycka är lite ogenomtänkt då de allra flesta människor påstår sig ha haft en fin barndom, även de som någon gång söker terapi på grund av allehanda uppkomna situationer i livet. Situationer som personen ifråga med lite handledning och kartläggning kan känna igen från sitt liv och i sina relationer. Alltså menar jag att fler än de som är medvetna om sin svåra barndom har nytta av innehållet.

Jean Jenson har fått ett tungt vägande förord i sin bok av Alice Miller, en framstående psykoterapeut och författare som vigt sitt liv åt att utforska barndomen och dess inverkan på oss som vuxna.

Boken börjar med en ganska tråkig generalisering av män och kvinnor som förvisso kan appliceras på de allra flesta; att män tenderar att vara slutna och reagerar svagt i känslosamma situationer. Kvinnor å andra sidan reagerar alltför starkt och hysteriskt i samma situationer. Detta är reaktioner som vi är lärda till och konsekvensen av att ha trängt bort eller förnekat sig själv som barn. Detta är vad varje barn till viss del måste göra, då dess förälder inte förstår, inte ser eller rentav skadar sitt barn genom fysiska eller mentala tillgrepp, såsom tigande, respektlöshet för barnets integritet, skojeri över barnets göranden och havanden eller i värre scenarier hot, tvång, prygel och andra kränkningar.

Dock påminner boken mig om hur barn upplever världen. De har inte kunnandet om tingens relativitet. Om en leksak går sönder så kan det vara hela världen som går sönder. En speglande förälder vet det och tröstar barnet förbehållslöst. Fast den vuxne som glömt sin egen barndom säger ”men lille vän, det var väl inte hela världen?” i bästa fall. I värsta fall ”men sluta nu upp med att tjuta, du har ju tusen andra leksaker” med följden att barnet antingen skriker ännu högre eller långsamt tystnar och nästa gång något händer så har den spontana reaktionen hämmats. Barnet har trängt bort och förnekat sitt själv och kanske även ersatt det med den vuxnes resonemang. Smärtan som detta innebär är vi inte kapabla att handskas med som barn. Då är vi utlämnade till våra föräldrar och anpassar oss efter deras reaktioner och handlingar. När vi själva blivit vuxna så kan dessa minnen sippra fram undermedvetet när vi ställs inför svårigheter i livet, svårigheter som borde vara isolerade från då men upplevelsen för oss i kontakt med den gamla oförlösta smärtan och vi förstår inte hur kvinnan i huset kan bli hysterisk över en vidbränd middag och mannen å sin sida suckar och verkar ointresserad. Det handlar ju inte om middagen överhuvudtaget.

Här tänker jag på hur många relationer som skulle öppna möjligheter med de enkla frågorna ”Vad händer i dig just nu? Jag vill gärna höra, om du har lust att berätta?”

Vidare tar boken oss i hur man kan börja ge akt på sina reaktioner i mönster i vuxenlivet, att börja söka självbehärskningen att titta närmare på var reaktionen i stunden egentligen hör hemma. Reaktion kan vändas till reflektion och komma underfund med vad som ligger bakom. Hela denna delen av boken är intressant, då det ibland berör hur man som terapeut måste arbeta med klienter. Avslutningsvis följer några fallbskrivningar i vilka förståelse ökar än mer.