Jag lever. Gick inte under av lite ommöblering om ni trodde det. Det har varit mycket och är fortfarande mycket. Tänk på att jag sköter en tjänst på 75% + fyra timmars pendlande per dag, är distriktschef på ett annat jobb och tar hand om en hel farm på Facebook. Dygnet har bara 24 h.
Jag ÄR ironisk.
Jag har också varit på min farmors begravning. Det var i sig inget speciellt eftersom jag inte träffat den nu hädangångna damen på över 15 år. Man ska inte tala illa om de döda men faktum kan inte förnekas att både min far och min faster mestadels var lättade. Faster Eva bor i Amsterdam och närvarade alltså inte i dödsögonblicket. Så jag blev ganska förvånad och lite äcklad när pappa berättade att hon skulle fara två timmar innan begravningen för att se liket en sista gång. Två veckor efter... jag skulle då aldrig komma på tanken. Jag fick dock förklaring. Bakgrundsparentes:
Farmor var en människa som gjorde sig ovän med alla på det där typiska martyriska vis som den generationen ofta har för vana och som kan reta gallfeber på vem som helst som hyser någon självrespekt. Hon var därtill elak och manipulativ, vara mjuk som en katt för att sedan hugga klorna i ryggen på en. Farmor förlät aldrig min faster för att hon flyttade från Sverige och gifte sig med en holländare och för det har hon fått mottaga ett antal hatbrev när damen varit på krigsstigen. Även pappa har fått på tafsen för allehanda val han gjort, bland annat röstat på ett annat parti än hon. Ja, herreminje. Inte från samma planet om ni förstår.
-Jag tror hon ska lägga breven i kistan. sa pappa när han hämtat mig på stationen.
-Va? skärrade jag.
-Ja, inte är det för att se farmor i alla fall. Syrran har sparat breven i alla dessa år och svurit att de ska få brinna tillsammans med kärringen.
Jahaja.
Så blev cirkeln sluten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar